Jag är tillbaks efter två helt fantastiska månader i Indien. Inte så att det enbart var underbart färgsprakande och härligt, långtifrån. Indien är ett land som kräver en hel del av sina besökare. Det går inte att resa i det landet utan att bli berörd, arg, frustrerad och trött. Det går heller inte att resa utan att aktivera sina sinnen till max. Landet kräver att sinnena används tills man faller ihop dödstrött av alla intryck. Dofter, smaker, synintryck, ljud… Indien är allt. Indien är liv.
Tillbaks i Sverige möts vi av tystnad, efterlängtad stillhet och en svensk inåtvändhet. Jag älskar Sverige och det liv jag känner. Jag älskar det svenska ljuset, de svenska färgerna och det välkända. Det fanns stunder då jag avskydde Indien. Jag grät av frustration. Allt folk som kom innanför huden, all trafik som jag var så rädd skulle skada mina barn, all fattigdom jag inte kunde blunda för och så all smuts. Dagen efteråt kunde jag skratta inombords när jag såg de chockrosa husen, jag kunde njuta av folkvimlet och jag älskade vänligheten i människornas ansikten. Motsatsernas land. Landet utan en aning om ordet lagom.
Vilket land! Måste tillbaks. Måste se mer. Men inte nu. Nu ska jag bara ta hand om alla intryck. Vårda dem i lugn och ro. Ta fram dem en och en och sakta studera dem. För jag är överväldigad och fullständigt fullstoppad med sinnesintryck. Vilken skatt att vårda!
Pigmentförsäljning på marknad i Hampi.
Stadsmiljön stimulerade färgesinnena till max.
En total avsaknad av rädsla för färg redan i unga år. Färg är liv!
Färg i vardagen överallt, hela tiden.
