Denna gråa sörja i väntan på vårens solljus. Vaknar på morgonen och möts av det grå. En dimma som för tankarna till oktober. På fönsterbänken trängs frösådden och ropar upp till mig ”ge oss vårljus”!

Det dimmigt vita omsluter och trollar bort. Skräckfilmer med dimmvitt ljus skapar oroskänslor. Vad kommer att hända i detta mjölkvita? Det finns något osäkert och farligt i denna färg. Tryggheten är som bortblåst. Älvorna dansar vackert i dimman men den döljer också allt annat oknytt.

I allt det dimmigt vita är det just vitt som sticker ut. Husen på västkusten har i århundraden målats vita för att sjömännen skulle hitta hem. Kisa med ögonen själv i dimma och det är det vita som framträder. Vitt mot vitt.

Dimman döljer det farliga

Jag upplever känslor och sinnesintryck i färg. Dofter, människor och händelser omvandlar jag till färg. Ibland bara skönjbart, ibland så starkt att det blir stressande. Därför var resan i Indien överväldigande. Färgbanken inom mig laddades överfull och sen jag kom hem har färger av ny sort poppat upp som glada överraskningar.

Denna vecka har färgbanken bara plockat upp gråskalans nyanser. Inte en enda solgul nyans har tittat fram. Jo, när jag inventerade vårlökarna i trädgården igår kom det fram några regnbågsfärger en kort sekund. Men annars har det varit grått. Nyanser som en gråmulen himmel i november.

Min pappa har fått en hjärtinfarkt och färgerna försvinner. Även om han idag mår bra så visar sig ändå inte de sköna färgerna som berikar mitt liv. Istället är det grått med stänk av svart. Emellanåt ljusare grå. Grått för rädsla, svart för sorg. Och det slår mig att det finns så många människor som lever sina liv fulla med rädslor och sorg. Är deras liv så grå som mitt varit denna vecka är det väldigt sorgligt. Därför klär jag mig idag i varmt rött, för kärlekens, livets och glädjens skull. Glädje över att det gick bra, trots allt. Rött för kärleken till livet.

Gråmulna känslor kring det förgängliga