November månad med regn, mörker och vardag. Skönhetslängtan och önskan att få kraft för mig ut i naturen. Jag börjar veckan med en morgonpromenad i ösregn. Luften är skön och regnjackan håller vätan ute. Djuröns naturreservat vid Bråvikens strand är en av de platser jag söker mig till för att insupa det vackra när livet bjuder motstånd. Är jag en skönhetsnarkoman? Har jag ett outsinligt behov av att ha det sköna i min närhet? Jag tror nästan det. Staden i november är svår att stå ut med. Naturen däremot är alltid lika intagande, oavsett årstid och väderlek. Jag tar mig dit, andas ut stress, måsten och oreda. Andas in lugnet, njuter av havets melodi och känner regnet som tvättar bort allt det som jag inte hunnit. I naturen blir jag ren, som ett vitt blad, redo att fyllas med sköna färger.
Jag passerar ett område alldeles utanför naturreservatet. Här har man avverkat. Ett hus som jag annars kikat på och uppfattat som mystiskt vackert inbäddad i grönska ligger plötsligt naket och ensamt. Liksom utkastat. Ett stort område är röjt för här ska man bygga. Husgruppen annonserar om lediga tomter. Ett hus har man hunnit bygga. Ett gråmålat alldagligt hus med svarta betongtegelpannor omges av byggavfall. Ingen har flyttat in än. Jag ser mig om efter det lilla torpet som en vän visade mig till i våras. Liggtimrat och med hundratalet år på sitt samvete. Nu ser jag bara rester av murstocken en bit ut på det röjda fältet. Här ska nya hus få ta plats. Det där som nyss kändes skönt och bra blir nu en arg klump inne i mig. Hur är det möjligt att vi vill ta bort för att ersätta med så lite skönhetsvärde?
Jag vet, som byggnadsantikvarie ska man stå på barrikaderna och hävda de gamla husens rätt. Emellanåt vill jag det också. Men oftast är jag så nyfiken på det nya att jag går i klinch med mina gamla kollegor. Jag blir inte så upprörd över att man valt att riva det gamla torpet som att man väljer att förstöra natur och anlägga byggnader som inte har det minsta uns av skönhet i sig. Jag förstår helt enkelt inte syftet. Vill människor bo i hus vars främsta kvalitet är att det är rymligt och nytt? Vart tar det långsiktiga byggandet vägen? Det som gör att valen blir eftertänksamma och viktiga? Jag träffar många som klagar över alla val man måste göra när man bygger. Men jag måste fråga mig hur viktigt det är att göra alla val på en och samma gång? Kan det inte huset få växa fram i den takt det krävs?
Och så färgvalet! Visst kan grå nyanser var oerhört vackra och själfulla. Men att komma hem till ett mörkgrått hus med skarpa vita snickerier varje dag, är det att smeka sinnena och låta det lustfyllda få ta plats?
Jag önskar att vi kunde ta oss mer tid att fundera över vad vi mår bra i och hur dessa miljöer kan skapas på bästa sätt. Jag önskar att vi ville ge oss mer utrymme att lyssna inåt och känna efter vad som är vackert för oss. Inte lyssna på husbyggaren och ta det färgval han har till bästa pris. Utan fundera över vad som hjälper det liv vi vill leva, vilka val som är viktiga att lägga lite mer tanke på. Jag önskar att skönhetsvärdena kunde få ta större plats i våra liv och de miljöer vi bygger.
