Om två veckor far vi. Tiden rusar fram, snart är vi där. Hela familjen packar varsin ryggsäck och beger oss ut på en tvåmånaders resa till Indien. För att vara tillsammans. Utan en klocka som dikterar villkoren. För att mäta in färger (jag blir sponsrad med en kulörmätare av en färgleverantör och slipper släpa på mina NCS-block-tack Sto), samla in mönster och njuta av färgprakt. Dagar på stranden, besök på marknader, leta efter hantverkskollektiv och en önskan att få komma in till människor för att studera deras hem och deras traditioner att smycka hemmet. Om det går. Jag brukar ha väldigt lätt för att få kontakt med folk när jag reser så jag är inte så orolig för det egentligen.

Färgtraditioner, kulturyttringar, historiska platser, nutid. Leta mönster och färger knutna till den indiska folksjälen. Vilka kulörer hör ihop med man, kvinna barn? Vilka kulörer har man på husen?  Hur smyckar man korna, hur viker man servetterna, på vilket sätt får skönheten ta plats i det dagliga (fattiga-rika) livet? På mina resor söker jag mig alltid till kyrkogårdar och marknader. Liv och död. Och så människorna! Möten med folket på vägen. Nu vill jag hem till dem, komma nära. Tänker att när jag reser med barn så kan man nyttja tillfället att hitta lekkamrater (mina barn är 5 och 9). Barn är så bra på att tänka bort vad man får och inte får. Befriande skönt!

Snart är vi där. Så spännande. Jag ska ladda med färg som man tankar bränsle till en bil. Fylla ryggsäcken med färg och upplevelser som osar kulör! Ah…

Foto från tidigare resa där jag fastnade på marknad intill en kvinna som sålde färg på ett underbart sätt.